Helst ska man sticka ut. Ha ett namn som fastnar och ett musikaliskt uttryck som känns igen på håll. Sen kan man vara Björk eller Markoolio, behovet att märkas förenar de flesta artister. 　　Pernilla Andersson tänker nog inte så. I så fall skulle hon ha klatschat till sitt namn och gjort sin musik mindre klassiskt lättlyssnad. Tänk radiopop från någorlunda nyss, halvakustisk och konstfärdigt arrangerad, med starka dofter av 70-tal. Generöst melodiösa låtar som tar slut i tid, där allihop låter lite bekanta redan första gången. Dessutom är hon produktiv, ger ut skivor mest hela tiden. 　　Men Judee Sills ”The pearl” passar inte riktigt in, låter som den svåra och inte riktigt färdigbearbetade låten. Och så är det en cover. Då, om inte förr, förstår man hur formsäker och konsekvent Pernilla Andersson faktiskt är. Om några år, när hon har hunnit nöta sig in i det allmänna medvetandet, kommer man nog att höra hennes typiska personlighet stämplad också på det här albumet. 　　Bästa spår: ”Bring me the rainbow (a strippers tale...)”, ”Band aid”